A piece about having the head in the clouds and to wish for the impossible, to have unpractical ideas and not to be able to separate betweens dreams and reality. To be able to fly. Very early Mari named the piece Paper Plane. I used an A4 and folded it to a paper plane, and friezed the design on the way to folding it, for this big sculptural shape that could be used as a surface for projections and to roll, climb and slide on, as well as to appear and disappear behind.
Paper plane
by Mari Carrasco
Paper Plane
SCENOGRAPHY BY JOHANNA MÅRTENSSON
BY
Mari Carrasco
STAGE
Riksteatern (The Swedish National Touring Theatre) 2017 and 2018
CHOREOGRAPHER
Mari Carrasco
COMPOSER
Mikael Karlsson
LIGHT
Heida Ragnarsdotter
COSTUME
Mari Carrasco
PHOTOGRAPHER
Urban Jörén
REVIEWS
”Scenografin består av ett liggande pappersflygplan, yta för såväl dans som projektioner, vars storlek förvandlar de fyra dansarna till lilleputtar, två klädda i ljusa skjortor, två i svart. Två av dem placerar sig på kanten av planets vinge, osannolikt bara det… Projektioner av dansarna när de rör sig på planets sida skapar ett overkligt, omvänt perspektiv i en spännande lek med rum och yta. Projektionen övergår sedan i molnformationer, kartor, nervsystem, dansare i par suggererar fram kärlek, begär och utsatthet.”
Gefle Dagblad | 23 mars 2017
ENGLISH
”The scene consists of a lying paper airplane, surface for both dance and projections, the size of which transforms the four dancers into small pits, two dressed in light shirts, two in black. Two of them place themselves on the edge of the plane's wing, unlikely to just ... The projections of the dancers as they move on the plane's side create a surreal, reverse perspective in an exciting game with space and surface. The projection then passes into cloud formations, maps, nervous systems, dancers in couples suggesting love, desire and vulnerability.”
”Ett vikt pappersplan modell större har landat eller kraschat på Dansens hus stora scen och ger både möjligheter och motstånd åt de fyra kvinnliga dansarna som klänger på och runt det. Ömsom viktlösa, ömsom dragna mot jorden av tyngdlagen intar de spelplatsen med lekfullt mod och enorm energi. Här finns inte en död sekund men ändå fullt av nyanser i varje kropp och dess förhållande till rummet, objektet och med dansarna.” Att använda sluttande ytor och väggar i koreografi är inget nytt i sig, men här blir det en osedvanligt mångtydig och varierad komposition av vertikala och horisontella rörelser i olika tempo. Perspektiven förskjuts konstant som i ett drömspel där upp och ner, verklighet och illusion ständigt växlar som under en orolig sömn. Den vikta ytan blir i ett vackert parti till en filmduk där gestalternas skuggor dröjer sig kvar och mångfaldigas. Kvartetten utmanar varandra men kastar sig också mot den glatta vita ytan, åker kana, glider omkring, försvinner och dyker fram igen.
Anna Ångström SvD 9 nov 2018
ENGLISH
A weighted paper plan model larger has landed or crashed on Dansens hus's large stage and gives both opportunities and resistance to the four female dancers who cling to and around it. Together, weightless, sometimes drawn to the ground by gravity, they take the playground with playful courage and enormous energy. Here is not a dead second but still full of shades in every body and its relation to the room, the object and the dancers… `` ”…Using sloping surfaces and walls in choreography is nothing new in itself, but here it becomes an exceptionally ambiguous and varied composition of vertical and horizontal movements at different speeds. The perspectives are constantly shifting as in a dream play where up and down, reality and illusion constantly change as<br />
during a restless sleep. The folded surface becomes, in a beautiful part, a film screen where the shadows of the figures linger and multiply. The quartet challenges each other but also throws itself against the smooth white surface, slide, glides around, disappears and reappears…”